Hem
Dao skrev:Man har forskat i detta inom religionsocilogin, faktiskt!
Där märkte man att många kvinnor som i sitt hemland hatade slöjan, efter några år i Sverige självmant tar på sig detta igen! Alltså av eget val!!!
Nu resonerade man på varför det var så, och det var intressant att höra, faktiskt:
Den dominerande tanken var att konsekvensen av utanförskapet skapade ett behov av att förtydliga sin identitet - och därför tog till något som de annars ogillade, men som var en del av deras tidigare idetitet - slöjan.
En annan tanke, också en konsekvens av utanförskapet, var att de "anpassade sig" till VÅR bild av islam. Generellt tycker väldigt få muslmer att slöjan har med islam att göra, utan med andra aspekter av samhället. Men här i Sverige hade folk svårt att se dem som muslimer när de var utan slöja, utan istället fann det mycket jobbigt att hela tiden förklara att hon minsann fortfarande var muslim, och hela tiden ständigt försöka förklara för fördomsfulla om slöjor och kvinnosyn, etc, etc... Många fann att om de hade på sig slöjan så försvann en hel del av dessa ständiga frågor...
En annan fosrkning var intressant, om svenska kvinnor som konverterat till islam. Detta ofta när de gift sig med en muslimsk man, och där männen oftast inte krävde att kvinnorna skulle vara muslimer... Dessa kvinnor valde själva att bli muslimer, och då tog de på sig slöjor... Eftersom VÅR KULTUR anser att muslimska kvinnor skall göra detta.
Sedan kom det att för ca 15 - 20 år sedan var det en muslimsk världskonferens i Stockholm, och dit kom många muslimska kvinnor från hela världen. Nästan enbart de som kom från västerländer hade på sig slöjor, och alla konverterade svenskor hade det. Kvinnor från de muslimska länderna blev nyfikna och frågade varför de bar slöjor! Svenskorna svarade lite försynt att de var ju muslimer... Då möttes de av skratt, och kvinnorna från de muslimska länderna sade att det där hade de lagt av med för länge sedan!!!
Ganska tankeväckande, faktiskt!!
Jo, det är nog så.... Ingen predikar ljudligare än den nyfrälste, så att säga. En nykonverterad till islam vill kanske vara extra tydlig och nyfiken, och anamma fler seder än vad som kanske är vanligt bland de som fötts in i det, för att kanske sedan, efter en tid, behålla de seder som känns mest rätt.
Det du beskriver i ditt första stycke har jag egen erfarenhet av, faktiskt. Jag har aldrig känt mig så svensk, och så beredd att försvara det svenska som när jag bodde i USA. Man blir på något sätt övertydlig i sin egen kultur, när omgivningens kultur saknar just de elementen som är typiska för den egna.
