Hem
För alla som tror sig veta hur det fungerar att vara sjuk i dagens Sverige.
November 08 : Börjar smärthanteringskurs...
Som jag anmälde mig till frivilligt två månader innan.
Då jag fick min diagnos
Mår riktigt dåligt pga av ökad fysisk och mental belastning.
Långa dagar10-11 timmar med bussresan(3 dar i veckan) motsvar arbete på minst 75%
Får bidrag runt 14 november efter avbruten arbetsprövning.. 14 dagar a 631 kr före skatt.
Tar reda på hur jag ska göra för att få sjukpenning(tror jag)
FK ger mig fel information.
December 08: inga pengar har dykit upp, ringer FK och då säger de att papper saknas. Så nu är det bråttom vill jag lova.
Mår aningen bättre efter 4 veckor på kursen.
Efter många papper hit o dit(många telefonsamtal),fick avslag på sjukpenningen, men blev beviljat förebyggande sjukpenning till slut,
lyckas jag dan innan jul få pengar för en knapp månad....
Då har jag fått varit helt utan pengar i nästan 3 veckor....
december 08 : problemen fortsätter, eftersom bara förebyggande sjukpenning ges, måste jag trots att jag är jättedåligt, anmäla mig arbetslös under kursens 3 veckor långa juluppehåll.
FK hotar med att de ska dra in den förebyggande sjukpenningen, om jag blir sjukskriven av läkaren under juluppehållet.
Som tur är har jag en mkt bra o förstånde handläggare på AF så hon hjälper mig.Men alla dessa turer och stressmoment skänker ju inget direkt lugn och bollandet mellan olika ersättningar, ger givetvis förseningar.
Får magsjuka och blir kraftigt förkyld, under uppehållet.
Vilket istället för att putta upp min fysiska status några pinnhål, blir det en avgrundsdjup dipp.
Jan 09 : börjar de sista veckorna på kursen, mår helt enkelt piss, dagarna är som en enda stor pina.
Förbrukar maximal dos värkmedicin varje dag, för att öht orka röra mig och klara av att sova hjälpligt.
"Sover" eller egentligen vilar mest hela tiden när jag inte är på kursen.
Känner mig väldigt osocial och otillräckligt gentemot mina barn och min tjej.
Jan 09: kursen är slut och teamet med läkare;sjukgymnaster, psykologer, arbetsterapeuter ger en slutbedömning.
De kommer fram till att jag förnärvarande inte klarar av mer än 50% på någon arbetsmarknad eller arbete.
Men de tror och hoppas liksom jag att med fortsatt rehab och en jämnare aktivitetsnivå. Att jag ska kuna klara 75%, vilket egentligen är mkt, för sådana med samma diagons som mig. Många är eller blir sjukpensionärer
Jag tillhör de som gör för mkt, under mina "friska" perioder.
Så jag måste lära mig slå i bromsen då helt enkelt.
Annars fortsätter nedbrytningen hela tiden.
jan 09: kursen är slut, hamnar i aktivitets och arbetsgarantin i 7 veckor.
"Arbetslös", dvs har ingen aktivitet under denna tid. Förutom min rehab
Sakta men säkert piggnar jag till och mår allt bättre.
Nu kommer nästa smäll, jag har inte ansökt om sjukskrivning eller liknande med läkarna har lämnat in ett underlag för sjukskrivning.
Det borde vara lugnt eftersom förra gången jag var sjuk och hade aktivitetstöd hände ingenting alls.
Det är liksom samma pengar man får,från samma ställe.
Men nu har det tydligen ändrats, dagen innan väntad utbetalning.
Får jag en lapp som säger att ett intyg till måste in för jag öht ska få några pengar i fortsättning och att för de dagar som gått till dags datum, i normalfall är förlorade.
Dvs 6 veckors bidrag upp i rök ?
Sen undrar jag hur FK tänker, när de alltid skickar papper om komplettering någon dag innan man skulle haft pengar?
De hade typ haft sex veckor på sig att öppna truten.
Nu fick jag som tur var tag å en trevlig FK-tjänstman och hon tyckte, precis som jag, att FK gjort fel...igen och allt fixade sig på en dryg vecka.
Fick de pengar jag skulle ha
Feb 09 mår allt bättre, börjar få "vårkänslor".
Var länge sen jag var så "pigg".
Nä jag får lyssna på min kropp och portionera ut aktiviteterna precis efter eget huvud. Värken är mkt mindre, har halverat mitt medicinintag.
Ser väldigt positivt på att jag snart ska börja arbeta igen.
Mars 09: börjar att jobba på 50% lönebidragstjänst, känns jättekul.
Tyvärr så strular det med pengar igen, eftersom jag avbryter aktivtetsstödet efter 2/3 av en utbetalningperiod. Så blir ersättning i mars väldig låg (14 dagar)...
Någon annan ersättning får jag inte förrens i slutet på april och då är det bara säkert att "jobbdelen" kommer.
Sjukpenningsdelen den kan ta tid den.
Kroppen svarar dåligt på den ökade dagliga aktivitet, mår stadigt sämre, har mkt värk och orkar i stort sett bara med jobbet.
Känns ganska meningslöst att må så här.
Men hoppet är ju det sista som överger en, så jag hoppas ju att snart att det vänder uppåt, efter som jag verkligen vill jobba.
Absolut de 50% jag gör nu, men jag satsar på minst 75%, fast just nu känns det som sagt inget vidare(milt uttryckt)
April 09: får telefonsamtal från FK, de tycker att det senaste läkarintyget är ofullständigt och jag håller faktiskt med.
Nu när jag är tillbaka till min vanlige läkare, som borde för patienternas skull gå i pension. Så räknar jag med mkt strul och oförstående.
Så nu måste jag skicka in mera papper och läkaren skriva bättre intyg, nåt som han borde veta eftersom han jobbat mot FK i många år.
Men han tror helt enkelt inte på vissa besvär, sjukdommar och åkommor.
Kvacksalvare kan man ju kalla honom.
Det tragikomiska är att min far hade honom som läkare(då var han hjärtläkare)
Denne clown skrev i ett utlåtande att sprängning av kranskärlen ej va nödvändig, då det medfört en mkt liten vinst.
Det hela slutade med att pappa dog i hjärtinfarkt ett tag efteråt.
Åt mig sa läkaren att han trode jag skulle bli sjukare o jag fick reda på "vad som var fel på mig" och vägrade i princip remittera mig til smärtsektionen. Men jag stod på mig
Dessutom tog han inte mig på allvar när jag hade ont i brösten.
Jag var helt enkelt för ung, va då för ung?
Hjärtproblem ligger i släkten och flera har haft infarkter i 40 års ålder
April 09 nu försöker jag härda ut situation med mkt värk o trötthet och göra mina 20 timmar i veckan, ekonomin ligger i ruiner.
Har räkningar för 4000 som jag ej klarat av att betala, hoppas bara sjukpenningen hinner komma innnan jag får betalningsanmärkningar.
Nåt som jag aldrig haft förrut och jag vill inte få det bara för jag blivit sjuk heller
Nu kommer vissa vfärd detta som gnäll, personligt gnäll.
Men det bjuder jag isåfall på.
Vill var personligt då många sjukas vardag ser ut precis som min gör och har gjort de senaste åren.
Detta strul är inte alls unikt att ha, många har det mkt struligare än jag tex. Till fördel för mig är att jag står på mig och kan tala för mig.
De som inte kan det och hamnar i samma skit är det riktigt synd om.
Frågan är ska man som sjuk i dagens Sverige behöva stå ut med att ha det så här? Ska man inte kunna lägga 99% av sin energi på att blii friskare, istället för att merparten av tiden går åt till byrokrati och oro
November 08 : Börjar smärthanteringskurs...
Som jag anmälde mig till frivilligt två månader innan.
Då jag fick min diagnos
Mår riktigt dåligt pga av ökad fysisk och mental belastning.
Långa dagar10-11 timmar med bussresan(3 dar i veckan) motsvar arbete på minst 75%
Får bidrag runt 14 november efter avbruten arbetsprövning.. 14 dagar a 631 kr före skatt.
Tar reda på hur jag ska göra för att få sjukpenning(tror jag)
FK ger mig fel information.
December 08: inga pengar har dykit upp, ringer FK och då säger de att papper saknas. Så nu är det bråttom vill jag lova.
Mår aningen bättre efter 4 veckor på kursen.
Efter många papper hit o dit(många telefonsamtal),fick avslag på sjukpenningen, men blev beviljat förebyggande sjukpenning till slut,
lyckas jag dan innan jul få pengar för en knapp månad....
Då har jag fått varit helt utan pengar i nästan 3 veckor....
december 08 : problemen fortsätter, eftersom bara förebyggande sjukpenning ges, måste jag trots att jag är jättedåligt, anmäla mig arbetslös under kursens 3 veckor långa juluppehåll.
FK hotar med att de ska dra in den förebyggande sjukpenningen, om jag blir sjukskriven av läkaren under juluppehållet.
Som tur är har jag en mkt bra o förstånde handläggare på AF så hon hjälper mig.Men alla dessa turer och stressmoment skänker ju inget direkt lugn och bollandet mellan olika ersättningar, ger givetvis förseningar.
Får magsjuka och blir kraftigt förkyld, under uppehållet.
Vilket istället för att putta upp min fysiska status några pinnhål, blir det en avgrundsdjup dipp.
Jan 09 : börjar de sista veckorna på kursen, mår helt enkelt piss, dagarna är som en enda stor pina.
Förbrukar maximal dos värkmedicin varje dag, för att öht orka röra mig och klara av att sova hjälpligt.
"Sover" eller egentligen vilar mest hela tiden när jag inte är på kursen.
Känner mig väldigt osocial och otillräckligt gentemot mina barn och min tjej.
Jan 09: kursen är slut och teamet med läkare;sjukgymnaster, psykologer, arbetsterapeuter ger en slutbedömning.
De kommer fram till att jag förnärvarande inte klarar av mer än 50% på någon arbetsmarknad eller arbete.
Men de tror och hoppas liksom jag att med fortsatt rehab och en jämnare aktivitetsnivå. Att jag ska kuna klara 75%, vilket egentligen är mkt, för sådana med samma diagons som mig. Många är eller blir sjukpensionärer
Jag tillhör de som gör för mkt, under mina "friska" perioder.
Så jag måste lära mig slå i bromsen då helt enkelt.
Annars fortsätter nedbrytningen hela tiden.
jan 09: kursen är slut, hamnar i aktivitets och arbetsgarantin i 7 veckor.
"Arbetslös", dvs har ingen aktivitet under denna tid. Förutom min rehab
Sakta men säkert piggnar jag till och mår allt bättre.
Nu kommer nästa smäll, jag har inte ansökt om sjukskrivning eller liknande med läkarna har lämnat in ett underlag för sjukskrivning.
Det borde vara lugnt eftersom förra gången jag var sjuk och hade aktivitetstöd hände ingenting alls.
Det är liksom samma pengar man får,från samma ställe.
Men nu har det tydligen ändrats, dagen innan väntad utbetalning.
Får jag en lapp som säger att ett intyg till måste in för jag öht ska få några pengar i fortsättning och att för de dagar som gått till dags datum, i normalfall är förlorade.
Dvs 6 veckors bidrag upp i rök ?
Sen undrar jag hur FK tänker, när de alltid skickar papper om komplettering någon dag innan man skulle haft pengar?
De hade typ haft sex veckor på sig att öppna truten.
Nu fick jag som tur var tag å en trevlig FK-tjänstman och hon tyckte, precis som jag, att FK gjort fel...igen och allt fixade sig på en dryg vecka.
Fick de pengar jag skulle ha
Feb 09 mår allt bättre, börjar få "vårkänslor".
Var länge sen jag var så "pigg".
Nä jag får lyssna på min kropp och portionera ut aktiviteterna precis efter eget huvud. Värken är mkt mindre, har halverat mitt medicinintag.
Ser väldigt positivt på att jag snart ska börja arbeta igen.
Mars 09: börjar att jobba på 50% lönebidragstjänst, känns jättekul.
Tyvärr så strular det med pengar igen, eftersom jag avbryter aktivtetsstödet efter 2/3 av en utbetalningperiod. Så blir ersättning i mars väldig låg (14 dagar)...
Någon annan ersättning får jag inte förrens i slutet på april och då är det bara säkert att "jobbdelen" kommer.
Sjukpenningsdelen den kan ta tid den.
Kroppen svarar dåligt på den ökade dagliga aktivitet, mår stadigt sämre, har mkt värk och orkar i stort sett bara med jobbet.
Känns ganska meningslöst att må så här.
Men hoppet är ju det sista som överger en, så jag hoppas ju att snart att det vänder uppåt, efter som jag verkligen vill jobba.
Absolut de 50% jag gör nu, men jag satsar på minst 75%, fast just nu känns det som sagt inget vidare(milt uttryckt)
April 09: får telefonsamtal från FK, de tycker att det senaste läkarintyget är ofullständigt och jag håller faktiskt med.
Nu när jag är tillbaka till min vanlige läkare, som borde för patienternas skull gå i pension. Så räknar jag med mkt strul och oförstående.
Så nu måste jag skicka in mera papper och läkaren skriva bättre intyg, nåt som han borde veta eftersom han jobbat mot FK i många år.
Men han tror helt enkelt inte på vissa besvär, sjukdommar och åkommor.
Kvacksalvare kan man ju kalla honom.
Det tragikomiska är att min far hade honom som läkare(då var han hjärtläkare)
Denne clown skrev i ett utlåtande att sprängning av kranskärlen ej va nödvändig, då det medfört en mkt liten vinst.
Det hela slutade med att pappa dog i hjärtinfarkt ett tag efteråt.
Åt mig sa läkaren att han trode jag skulle bli sjukare o jag fick reda på "vad som var fel på mig" och vägrade i princip remittera mig til smärtsektionen. Men jag stod på mig
Dessutom tog han inte mig på allvar när jag hade ont i brösten.
Jag var helt enkelt för ung, va då för ung?
Hjärtproblem ligger i släkten och flera har haft infarkter i 40 års ålder
April 09 nu försöker jag härda ut situation med mkt värk o trötthet och göra mina 20 timmar i veckan, ekonomin ligger i ruiner.
Har räkningar för 4000 som jag ej klarat av att betala, hoppas bara sjukpenningen hinner komma innnan jag får betalningsanmärkningar.
Nåt som jag aldrig haft förrut och jag vill inte få det bara för jag blivit sjuk heller
Nu kommer vissa vfärd detta som gnäll, personligt gnäll.
Men det bjuder jag isåfall på.
Vill var personligt då många sjukas vardag ser ut precis som min gör och har gjort de senaste åren.
Detta strul är inte alls unikt att ha, många har det mkt struligare än jag tex. Till fördel för mig är att jag står på mig och kan tala för mig.
De som inte kan det och hamnar i samma skit är det riktigt synd om.
Frågan är ska man som sjuk i dagens Sverige behöva stå ut med att ha det så här? Ska man inte kunna lägga 99% av sin energi på att blii friskare, istället för att merparten av tiden går åt till byrokrati och oro
