Hem
På dagen är jag en i ledet av människor som följer Romarikets efterlämningar.
Jag bor på jorden. Jag bor i Europa. Jag bor i Skandinavien. Jag bor i Sverige. Jag bor i en lite större stad. Jag bor i den lite fattigare delen.
Detta är mitt hem min lott i livet. Det kommer bli svårt att komma härifrån, men det gör ingenting jag trivs bra här. Jag lever på 2 tusentalet. Det råder inte krig i mitt land, mitt revir. Vi har ett system vi kallar demokrati. Det är ett sätt att leva någorlunda tryggt utan att behöva slåss för sitt revir. Vi har ett kollektivt system som innebär hårda straff för de som inte följer de regler vi satt upp. Vi har idag ca 10 miljoner människor i mitt land, mitt revir. Av dessa är 349 med i ett råd, vi kallar det under 2 tusentalet för riksdag. Det är jag själv som valt dessa, alltså jag har en gång vart fjärde år en röst. Denna rösten kan jag lägga på ett parti. Så det är egentligen jag som bestämt vem som ska få föra min talan i mitt revir, mitt land. Någonting jag kan tänka på när jag är ledsen eller glad. Tänk vad långt jag idag kommit. Jag föddes naken för snart 40 år sedan. Idag har jag bil, tak över huvudet och mat för dagen. visst jag tillhör den halvan som inte har så mycket inflytande, men vad gör det? Man föds, man lever man dör. Detta är oundvikligt. Samt alla säger att det var värre förr. För tvingades man skaffa födan nästan helt själv. Eller i flock. Människan var ju inte så stark om man skulle gemföra med djuren som delade våra revir på den tiden. Detta måste ha varit fruktansvärda tider. Männen jagade, kvinnorna lagade maten och fostrade våra barn. Man flyttade runt efter maten och klimatet. Detta gjorde man i stora flockar. Fy vad hemskt det måste ha varit att då och då lämna sina boningar och börja vandra iväg till främmande marker. Ingen visste ju då vad som fanns bakom nästa kulle eller berg. Framför allt inte vad som fanns på andra sidan det stora vattnet. Ruskig tanke. Någon form av hövding som basade över hela flocken. Kanske pratade de noga igenom varje beslut tillsammans innan hövdingen fällde sin slutliga dom. Denna tid var föra Romariket och de stora konungarnas tid. Det var innan människan lade patent på marken. Innan människan rutade in vår planet i zoner. Zoner som inte får beträdas utan landets styres tillåtelse. Dessa zoner föds man in i. Du får idag inte vandra över vår jord hur du vill. Vi har en stor kontinent i söder som vi kallar Afrika. Där bor de mindre lottade människorna. Deras vardag är fylld av svält, sjukdomar och lidande. Gränsen hit bevakar vi hårt. Vi vill inte ha dessa människor i vårt revir. Det vill inte heller ledarna i reviren runt oss. Därför arbetar vi gemensamt för att hindra dem från att komma in till oss. Vid Europas gränser mot Afrika och Asien står våra krigare redo att döda inkräktare. Detta gör de för att vi ska kunna sova gott om natten. För om vi inte gjorde det så skulle naturens lagar åter börja gälla. Dvs de män som i Afrika och Asien svälter med sina familjer skulle kunna få för sig att åter jaga föda på våra marker. Detta kan vi på inga som helst sätt tillåta. Vi har inte arbetat i 3000 år för att återgå till naturen! Vi måste kanske snart tvinga de andra att följa våra ideal.
Nä nu blir jag så trött, dags att ta en tupplur. Jag ska fortsätta drömma att jag är en nomad som långsamt rider fram i skogen med min flock i hälarna. Vi rör oss ljudlöst mellan träden i skydd av mörkret och regnet. Jag är insvept i en varm fäll av björn skin. Min stam bakom mig litar på mig och jag på dem. Vi är alla spända över vad för värld vi nu skall upptäcka. Kommer det finnas gott om föda? Kommer morgondagen avtäcka ett vackert landskap? Ja det återstår att se. Det är i min dröm jag som bestämmer. Här är jag fri. Här finns inga gränser, inga länder, hela jorden är fri att utforskas. Men visst, det kan vara farligt. Men vi lever, vi är lyckliga. Man föds, man lever man dör. Detta är oundvikligt.
Tankar rakt ut i luften. Tankar som ändrar form altefterssom jag lär.
Jag bor på jorden. Jag bor i Europa. Jag bor i Skandinavien. Jag bor i Sverige. Jag bor i en lite större stad. Jag bor i den lite fattigare delen.
Detta är mitt hem min lott i livet. Det kommer bli svårt att komma härifrån, men det gör ingenting jag trivs bra här. Jag lever på 2 tusentalet. Det råder inte krig i mitt land, mitt revir. Vi har ett system vi kallar demokrati. Det är ett sätt att leva någorlunda tryggt utan att behöva slåss för sitt revir. Vi har ett kollektivt system som innebär hårda straff för de som inte följer de regler vi satt upp. Vi har idag ca 10 miljoner människor i mitt land, mitt revir. Av dessa är 349 med i ett råd, vi kallar det under 2 tusentalet för riksdag. Det är jag själv som valt dessa, alltså jag har en gång vart fjärde år en röst. Denna rösten kan jag lägga på ett parti. Så det är egentligen jag som bestämt vem som ska få föra min talan i mitt revir, mitt land. Någonting jag kan tänka på när jag är ledsen eller glad. Tänk vad långt jag idag kommit. Jag föddes naken för snart 40 år sedan. Idag har jag bil, tak över huvudet och mat för dagen. visst jag tillhör den halvan som inte har så mycket inflytande, men vad gör det? Man föds, man lever man dör. Detta är oundvikligt. Samt alla säger att det var värre förr. För tvingades man skaffa födan nästan helt själv. Eller i flock. Människan var ju inte så stark om man skulle gemföra med djuren som delade våra revir på den tiden. Detta måste ha varit fruktansvärda tider. Männen jagade, kvinnorna lagade maten och fostrade våra barn. Man flyttade runt efter maten och klimatet. Detta gjorde man i stora flockar. Fy vad hemskt det måste ha varit att då och då lämna sina boningar och börja vandra iväg till främmande marker. Ingen visste ju då vad som fanns bakom nästa kulle eller berg. Framför allt inte vad som fanns på andra sidan det stora vattnet. Ruskig tanke. Någon form av hövding som basade över hela flocken. Kanske pratade de noga igenom varje beslut tillsammans innan hövdingen fällde sin slutliga dom. Denna tid var föra Romariket och de stora konungarnas tid. Det var innan människan lade patent på marken. Innan människan rutade in vår planet i zoner. Zoner som inte får beträdas utan landets styres tillåtelse. Dessa zoner föds man in i. Du får idag inte vandra över vår jord hur du vill. Vi har en stor kontinent i söder som vi kallar Afrika. Där bor de mindre lottade människorna. Deras vardag är fylld av svält, sjukdomar och lidande. Gränsen hit bevakar vi hårt. Vi vill inte ha dessa människor i vårt revir. Det vill inte heller ledarna i reviren runt oss. Därför arbetar vi gemensamt för att hindra dem från att komma in till oss. Vid Europas gränser mot Afrika och Asien står våra krigare redo att döda inkräktare. Detta gör de för att vi ska kunna sova gott om natten. För om vi inte gjorde det så skulle naturens lagar åter börja gälla. Dvs de män som i Afrika och Asien svälter med sina familjer skulle kunna få för sig att åter jaga föda på våra marker. Detta kan vi på inga som helst sätt tillåta. Vi har inte arbetat i 3000 år för att återgå till naturen! Vi måste kanske snart tvinga de andra att följa våra ideal.
Nä nu blir jag så trött, dags att ta en tupplur. Jag ska fortsätta drömma att jag är en nomad som långsamt rider fram i skogen med min flock i hälarna. Vi rör oss ljudlöst mellan träden i skydd av mörkret och regnet. Jag är insvept i en varm fäll av björn skin. Min stam bakom mig litar på mig och jag på dem. Vi är alla spända över vad för värld vi nu skall upptäcka. Kommer det finnas gott om föda? Kommer morgondagen avtäcka ett vackert landskap? Ja det återstår att se. Det är i min dröm jag som bestämmer. Här är jag fri. Här finns inga gränser, inga länder, hela jorden är fri att utforskas. Men visst, det kan vara farligt. Men vi lever, vi är lyckliga. Man föds, man lever man dör. Detta är oundvikligt.
Tankar rakt ut i luften. Tankar som ändrar form altefterssom jag lär.
